Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Det är över nu, det finns 3 dagar året som är jobbig, en av de jobbigaste har passerat nu, eller den är nog den jobbigaste av dem alla, hennes dödsdag. Sista veckorna känns i kroppen, den totala insikten om hur hon sämre och sämre hon mådde. Sista veckan är hemsk, sista veckan var hon hemma, orken fanns inte till att gå till skolan, tårarna fanns nära henne hela tiden, de lyste upp lite mer när pojkvännen kom och ändå tog hon steget till att avsluta allt. Sista veckan, tyst, inåtbunden, trött, ledsen men Bup säger hon inget kommer göra sig, hon måste komma tillrätta med ät- och sovrutinerna innan de kan ge mediciner…ord som de där kuratorerna säger själva, säger att de frågat läkaren men inte gjort, läkaren säger framför deras ögon vid en träff efter Jessicas död, att han aldrig fått kännedom, de jävla kärringarna tappade bort hennes liv.

Gårdagen var jobbig, med facit i handen skulle jag ha haft semester den dagen också, var i obalans, irriterad på det mesta, kröp i kroppen av obehag. Igår var sista dagen jag såg henne för 8 år sedan, igår på em var sista gången jag rörde henne fysiskt då jag kramade om henne och kände hennes kropp, inte anade jag då att det var sista dagen jag någonsin skulle få se henne igen. Pojkvännen var hemma på natten hos oss, hur kunde jag sova gott och veta att han var där och fanns för henne. Varför anade jag som mamma inte vilka tankar som rörde sig inom henne. Hur kunde hon sova lugnt den natten och veta vi fanns där och hennes älskade pojkvän fanns där, att ligga i sängen och veta att i morgon finns jag inte mer. Jag blir galen på alla tankar.

Ikväll känner jag mig som en urvriden disktrasa, dåligt med sömn inatt, konstiga tankar och funderingar, tårar som runnit oavbrutet, andning som inte fungerat som den ska emellanåt, krampen i magen som kommer när jag lättar på tanken att detta är på riktigt, snabbt stänger den dörren igen, orkar inte, vill inte öppna den på vid gavel, rädd att falla för långt ned. Jag måste börja med sorgebearbetning nu säger min terapeut, jag har sprungit igenom den, haft dörren lite på glänt bara, men känner mer och mer hur tungsint jag är, hur saknaden och sorgen kommer ikapp mig, jag kan inte fly den längre, den är snabbare än mig numer, jag orkar inte springa ifrån den mer men så fruktansvärt rädd.

Mamma ringde idag, jag grät och grät, önskade mig in i hennes famn, ville bli liten igen, ville hon skulle sudda bort det onda som hon gjorde när jag var barn. Önskade jag fick vara barn och krypa in i famnen hennes. Jag grät och grät, hon hörde inte vad jag sa emellanåt, tillslut grät hon också. Hämtade Jimmy och vi tillsammans åkte till graven med blommor, Gör så ont att se honom en sådan gång, Se honom så sorgsen, se hans saknad efter sin lillasyster, se hans skuldkänslor att han inte hann hitta henne, han hittade henne när det var försent, han såg henne på spåret, även om det var på håll såg han ”byltena” på spåret, något som etsat sig fast på hans näthinna. Spelar ingen roll hur många gånger jag talar om att han inte har någon som helst skuld i det hela så finns den där, jag förstår honom, jag har också skuldkänslor som inte räckte till för henne, som inte litade på min magkänsla utan litade på bup, som inte kunna hålla mitt eget barn vid liv, samtidigt så får jag skuldkänslor över att Jimmy känner skuldkänslor. Vi gick ialla fall en fin stund tillsammans ute vid graven, spelade hennes låt samt en låt till..Åkte sedan ut på kvällen igen med 2 väninnor, stod där i mörkret, orkade inte gråta då, kände mig svullen i ansiktet. Men kom hem och tårarna kommer igen. Det gör så ont.

Den smärta som finns att förlora ett barn är obeskrivlig, hur gärna jag än vill förmedla den i ord så går det inte, det känns som någon sliter ut stycken ur kroppen på en, jag vill skrika, jag vill gråta, jag vill be hela världen dra åt helvete. Allt jag vill är att hon kommer tillbaka igen. Hade svårt att andas en stund idag, ångesten gick tätt bakom mig, hörde hans väsande andetag, kände doften av honom som är skräck och rädsla, hörde hans tunga steg bakom mig, hur han tog mig om axlarna men jag lyckades få iväg honom innan han hann göra mig något men han var nära. Jag försökte fokusera på andningen, på annat. Tårarna som rinner efter mina kinder smakar salt, hur många tårar har man på ett liv, mina måste vara slut för länge sedan. Det gör så ont i mig, så förbannat ont, kan inte hjälpa det men nu hulkar jag och gråter igen, tårarna svämmar över, Jag saknar henne så jag kan bli galen, älskar henne så högt. Att veta också att hon var ensam när hon dog, ensam och olycklig, ensam stod och inväntade tåget. Ont, det gör ont, det gör massor av ont i mig.

Jag önskar jag kunde säga upp mig, avsluta detta som änglaförälder men var lämnar man in den jävla ansökan, ska det fortsätta vara så här år efter år, göra så ont. Tänker på de som är nydrabbade, som ska igenom alla åren, år efter år. Visst sorgen ändrar karaktär, man tillåter sig att leva, att skratta och ha kul men smärtan finns ändå alltid där, ibland med en liten hinna över, en hinna som kan spricka när som helst. Idag har den spruckit, det är en enda stor reva. Det gör så ont. Hur länge orkar man, kommer det alltid göra så här ont dessa dagar? Varför mitt barn? Varför ville mitt barn dö? Vad har jag gjort för fel i livet som ska igenom detta. Ge mig bara min dotter tillbaka igen. Jag vill kräkas, kräkas upp de salta tårarna, kräkas upp smärtan, kräkas upp herr ångest som står en bit ifrån och övervakar mig, vill lägga hela kräkan på honom. Han tog Jessica, han förtjänar flera kräkor….

Det gör så fruktansvärt jävla ont att jag vill skrika ut min smärta.

Älskade du, älskade dotter, älskade Jessica….varför? Du är så långt ifrån mig men ändå så känns du så nära mig. Det har gått så lång tid ändå känns det som det var igår. Hur har du det? Tänk om jag ändå fick ringa dig, jag har ditt nummer kvar i telefonen och jag har skickat sms till dig, jag hoppas du har en telefon hos dig med samma nummer så du kan se mina ord till dig, hur mycket jag älskar och saknar dig. Du kan inte mena att du tänker vara borta hela mitt liv, säg att det är inte sant, väck mig om det är en dröm, det är i så fall en hemsk mardröm, väck mig från den. Kom tillbaka Jessica, vi klarar oss inte utan dig, dina bröder saknar dig, din syster saknar dig, din mormor och morfar saknar dig, dina vänner saknar dig, dina andra nära och kära saknar dig. Gör så ont att komma ut till dig och bara stå vid en sten, blommor och ljus, spela din musik, i vanliga fall så är det säkert en fin stund, men det är inget vanligt fall, du finns inte med oss, vi står vid en hård sten och talar om hur mycket vi älskar och saknar dig, en sten, en hårt sten och du var ju inte det minsta hård. Jessica hjälp mig, jag ber dig, det gör så ont, låt det göra mindre ont. Jag kommer älska dig ändå, jag har tröttnat på smaken av salta tårar. Det gör ont att se din mormor och morfar vara ledsen och höra dem säga att det var de som skulle gå före dig, jag håller med dem, de skulle gått före dig. Vet du vad din storebror sa idag när vi gick från graven, ”man ska inte behöva hälsa på sin syster vid en grav i våran ålder”, det gjorde ont i mig att höra honom säga så och se hans smärta i ögonen, jag håller med honom. Det ska heller inte vara så att en förälder ska besöka sitt barns grav, det är du som skulle ha besökt min. Jag har varit jättearg på dig idag, jag har velat slå dig, för det gör så ont i mig av smärta, men då får jag genast dåligt samvete, samtidigt som jag skulle bara vilja ta dig i min famn och du får tvinga mig att släppa dig. Önskar jag fick höra ditt skratt igen, se ditt leende, din blick, höra din röst, känna din doft, krama dig, men aldrig mer jag får det i livet efter, livet efter som bara gått i 8 år. Är det länge eller är det kort, det är lång tid att vara ifrån sitt älskade barn men känns ändå som det var igår. *Avståndsmässigt, kommer du längre ifrån mig för varje dag som går och jag får svårare att finna dig när jag kommer över, eller kommer du närmare mig avståndsmässigt, jag vet inte, ibland känns det som det är närmare får då har ytterligare en dag passerat o en dag kortare i livet, men ibland känns det som du kommer längre och längre ifrån mig, jag får då panik och tänker att min egen begravning när tiden är inne måste vara så lik din som möjligt, någon låt som spelades på din ska vara på min för känns som jag då kommer samma väg till dig, skulle jag ha helt olik begravning så tänk om vi får omvägar till varann…så många tankar och funderingar, så desperat att få träffa dig på andra sidan den dagen är kommen om flera år….så rädd att aldrig aldrig mer få vara nära dig, i detta livet här vet jag ju att jag inte får men i ditt liv är jag rädd att jag inte får vara nära dig, bara tanken får mig att gråta ännu mer igen…Åh Jessica, jag älskar dig så mycket och saknar dig så mycket. Kom hem igen….vi är inte arga på dig….puss och kram / mamma

Dubbla känslor

Länge sedan jag skrev något men orden tagit slut emellanåt, orken tagit slut att känna efter, har fokuserat på annat. Har även funderat hur min blogg ska fungera, om jag ska fortsätta skriva i mina känslor och tankar, eller mer alldagliga saker, eller mer som en upplysningsblogg om tex suicid. Men efter mycket tänkande så har jag bestämt mig för att hålla på den nivån jag är, inte bara dela tråkiga och jobbiga tankar utan även saker och ting som känns bra. Skriver ju egentligen för egen del, jag jagar inte läsare men vet att många vill läsa och därav trogna följare.

Men idag kom känslor upp till ytan, en ilska som jag inte känt på länge, känner mig fly förbannad. Så fan heller att jag förlåter Jessica för det hon gjorde med sitt liv känner jag, har ju någonstans försökt att möta upp i tanken, gå halva vägen var hon och jag, försökt ta mig halvvägs att tänka mig in i hur dåligt hon mådde. Självklart så skulle hon ju inte ta livet av sig om hon mådde bra, det förstår jag men arg att hon slösade bort alla år hon hade framför sig istället för att ta sitt liv. Vilken djävulusisk sjukdom gör att man väljer bort sitt liv, är väl mer sjukdomen jag ska vara arg på och inte henne men arg för att hon inte kämpade igenom sin ångest o sin depression, arg för att tankarna på att ta sitt liv vägde mer än att ta sig igenom det svåra och komma ut hel igen efter sjukdomen. För depression och ångest är en sjukdom.

Läste idag att den klasskamrat till henne ska bli mamma, hjärtat svämmade över av glädje för hennes skull och jag glädjer mig till 100 för hennes skull, att vara i livet, att bilda familj, att leva fullt ut. Jag följer några av hennes vänner på facebook och det gör jag med glädje, så kul att få se hur det går för dem i livet då det är många av dem som umgåtts med henne. Jag vet också att de finns och delar med sig av minnen om jag behöver, jag mår helt enkelt bra av att följa dem.

Många av dem har flyttat till ställen runt om i Sverige, de träffar någon pojkvän och flyttar, eller de flyttar för att studera och skaffa sig en riktig utbildning. Jag har följt några när de förlovat sig, när de flyttat hemifrån, när någon av dem gift sig, några har skaffat hus, några har fått barn, någon tom sitt andra barn. De tar för sig av vad livet erbjuder och framför allt de lever som man ska göra och där ingen sjukdom träder in och bara förstör människors mående. Jag har själv varit inlagd och fått både medicin- och ECT-behandling mot depression och ångest så jag vet vad sjukdomen gör.

Som sagt det som blossade upp idag och fick mig att känna mig tvetydig, var att en klasskamrat till henne ska bli mamma, jag fylls av en glädje och lycka för den tjejen samtidigt som jag fylls av sorg och ledsamhet över vad Jessica går miste om. Att stanna livet i en ålder av 16 år är ingenting, hon hade hela livet låg framför sig. Hon har också kunnat haft utbildning, varit gift, ja hon och pojkvännen skulle ju åka till Las Vegas och gifta sig bara de blev myndiga och hade råd. Hon har också kunnat få barn, skapa familjeliv, känna att hon stått på egna ben och känna hur underbart livet kunnat vara.

Jag blir arg för att hennes liv slutade så burdust, så groteskt, så ensamt, så sorgset, sån ångest. Tänk om hon ångrar sig idag när hon ser vad alla andra har och gör, hur livet går vidare för dem. Jag blir så arg på henne, eller är det omständigheterna jag blir arg på, jag fylls av smärta. Samtidigt får jag dåligt samvete, vill ju inte att hon ska gå omkring och tro jag aldrig kommer förlåta henne, för visst har jag förlåtit tidigare. Känner mig dubbel, arg, sorgsen, dåligt samvete för att jag känner som jag gör. Detta ständiga dåliga samvete.

Jag önskar så att Jessica fått leva sitt liv så som hennes vänner lever idag, livet är fasiken inte rättvist.

Min ängel!
Idag för 24 år sedan denna tid var jag inlagd på BB, du skulle komma i morgon vid 10-tiden på förmiddagen, jag visste det eftersom det var ett planerat snitt som skulle göras och jag skulle vara på operationen 09.30. Jag hade lämnat din storebror hos mormor och morfar, en liten kille på 2,5 år som skulle bli storebror. Ännu visste jag inte vad som fanns i min mage, om det var en kille eller en tjej, det enda jag visste var att jag älskade dig och du var välkommen till oss, jag har älskat dig från dina första sparkar. Denna tid hade jag fått min plats i en 2-sal, packat upp mina saker, packat upp dina kläder du skulle ha på dig, låg och strök mig över magen och längtade till morgondagen, jag skulle få träffa min kärlek då. Jag kände dina sparkar inne i mig och mitt hjärta var sprickfärdigt av kärlek. En mamma som låg på samma sal hade fått sin lilla son bara några timmar innan jag kom in, hon låg och gosade med sonen och jag bara längtade efter morgondagen då jag skulle få möta dig. När jag höll dig i mina armar första gången så kan jag säga att den kärlek jag var sprickfärdig av dagen innan var ljusår när jag såg dig, du var så fin, så perfekt, inget klämd eller så, 49 cm lång 3420 gram och så otroligt perfekt. Ditt skrik var det underbaraste ljud jag någonsin hört.

Jag kommer aldrig någonsin glömma den känslan och förväntan jag hade innan du kom. Sedan den dagen har vi varje år firat din födelsedag den 18 april med pompa och ståt. Jessica kommer du ihåg din lycka när du fick din dockvagn, hur du bäddade och bäddade i den, kläderna som du fick öppnade du bara paketen och slängde sedan undan dem. Din dockservis som du fick, dina dockor, för att sedan bli prinsessklänningar, diadem och klackor, barbiedockor, gå över till filmer, smycken, smink, kläder, CD-skivor. Men sista gången jag fick fira din födelsedag var dagen du fyllde 16 år- Vet att du fick lite av det du önskade, du fick parfym, smink, smycken, du fick även pengar så vi kunde åka till köpcentrumet 7 mil härifrån, där vi gick en hel dag och du var på butik till butik och handlade, flera klädkassar, du kom hem och provade och mixade olika plagg. Jag har alla dina de kläderna kvar.

I morgon får jag återigen åka till graven med blommor och ljus samt paketet med kärleksord. Jag önskar jag fick köpa annat till dig, så besviken varje födelsedag i livet efter att inte få köpa annat. År efter år, jul efter jul, blommor och ljus samt kärlekspaketet. Det är så orättvist Jessica, jag blir både arg, ledsen och besviken för att livet är så här, blir arg för att du gjorde det, för att du inte kämpade på lite till, vi fanns ju där för att hjälpa dig, besviken för att livet slutade för dig, ledsen för att du fick bara 16 år, ledsen att livet inte gav dig mer.

Jag blir också ledsen för jag vet att jag får inta nya minnen med dig, jag får hela tiden uppleva nya minnen med dina bröder men för dig kommer inga nya. Det tog stopp vid 16 år. Jag får heller inga nya foton på dig, det som finns kvar är bara 16 års minnen och 16 års foton, mer än så är det inte. Jag blir så otroligt ledsen av hur mycket du går miste om i livet, barn, jobb, familj, boende, liv, rörelse. Varför just du, du med ditt änglalika ljusa hår, dina stora fina blåa ögon, ditt glada leende, ditt smittande skratt, ditt stora hjärta. Jag saknar dig så jag blir galen, du är så saknad hos så många. Vi är många som upplever dagen i morgon jobbig, din födelsedag. Din storebror sa nu idag att han bävar för morgondagen, att han inte får gratta dig.

Åh älskade Jessica, varför fick vi inte chansen att kämpa lite till, bara någon dag till, dag för dag. Det hade kunnat vända för dig, du hade kunnat få livslust. Du var ju på väg ut i livet men du stannade det, jag vet att det var de jobbiga tankarna inom dig som gjorde att du avslutade allt. Livet efter är inte lika roligt längre, du fattas oss, fattas oss så otroligt mycket. Du som var så älskad.

Jag kommer till din viloplats i morgon, ljus och blommor, jag kommer spela din låt för dig, jag lägger telefonen på stenen så du känner takten inom dig. Låten The music in you, den låten som vi spelar jämt till din födelsedag och dödsdag.

Jessica förlåt att vi inte räckte till att kämpa mer åt dig. Jag saknar dig så jag kan gå sönder, jag älskar dig så gränslöst mycket, min fina fina älskade dotter, min fina ängel. Jag älskar dig Jessica. Puss och kram/mamma

Våren är här, människor stressar på, är hysteriskt glada, de lever upp, de blir pigga, man ska vara ute och jobba i trädgård, man ska gå långa promenader i det fina vädret, man är glad och har mycket energi, många får påfyllning i depåerna och lever upp. Nåde den som gnäller eller tycker illa om våren för hur kan man det, hur kan man vara trött på våren det är ju obegripligt, att man blir det på hösten är ju fullt naturligt. Jag är den sanna glädjedödaren igen, år efter år är jag glädjedödaren som tappar det sista av orken och energin. Våren suger musten totalt ur mig, solen är obarmhärtig och visar ingen nåd alls. Visst tycker jag också om att det blir ljusare och varmare, visst tycker jag det är skönt att kunna sitta ute, blunda och njuta av fågelkvittret men jag är ändå ingen vårälskare. En väninna till mig säger att livskvalitet för henne är att sitta på trappen till huset, lyssna på takdroppet, tanka solens energi och lyssna på naturen med en kopp kaffe, låter underbart och visst skulle jag också kunna och jag önskar jag kunde njuta av det.

Jag kan inte njuta av våren, tro mig jag önskar jag kunde leva upp som alla andra. Men får mig innebär våren och speciellt mars månad att jag lider, lider av en ofantlig trötthet, en trötthet som inte gör att jag behöver sova, den tömmer alla mina energidepåer och jag upplevs då som en glädjedödare för det är ju inte tillåtet att må dåligt på våren. För mig innebär mars månad, att det är skitigt inne, det är skitigt ute, det är smutsiga snöfläckar, det luktar blöt jord och den doften tycker jag inte om, naturen ser död och smutsig ut, det är hundbajshögar som kommer fram, det är grus efter snöiga vägar, nä jag kan verkligen inte njuta och dessutom är solens strålar så starka för mig, som röntgenstrålar. Tro mig, jag önskar jag kunde vara som andra och njuta men det går inte, jag vill istället bara gå i ide och komma fram till slutet av april.

Jag kan förklara min känsla med att när den gröna färgen börjar knoppas och vara redo att explodera, då tankar jag massa energi och jag lever upp igen. Denna energi hushåller jag med hela året som är, och speciellt höstmånaderna slutet av augusti och septeber fram till slutet av oktober, då tankar jag lite extra energi. Den energin lever jag på under vintern, ser mig som en ekorre som har samlat ett förråd av ork och energi för att klara vintern, sen kommer våren och mars månad, tiden då alla lever upp och man kan upplevas som negativ som inte kan njuta. Nej jag njuter inte, jag blir så extremt trött, jag blir låg och gråtmild, jag sjunker ned i depression, jag ökar mina antidepressiva mars april och maj månad för att klara av våren, så har jag gjort i säkert 15 års tid. Det är lika varje år. Jag genomlider detta jag finner mig i att bli sedd som annorlunda för som sagt det är inte riktigt förståeligt och tillåtet att bli deppig denna årstid, det höjs på ögonbrynen. Hade jag sagt att jag lider av höstdepression så vore jag nog att betrakta som fullt naturlig.

När alla smutsiga snöfläckar är borta, när gatorna sopade, när den blöta marken torkat upp och inte längre är ledig och luktar våt jord, när jag börjar se de gröna knopparna som gör sig redo att slå ut, DÅ lever jag upp igen och njuter fullt ut, ser hur naturen vaknar till liv och jag vaknar till liv, jag och naturen, jag drar till mig energierna, lyssnar på fågelsången, fascineras av den stora gröna explosionen av olika gröna nyanser, där är det lika varje år, jag suger in allt jag kan, börjar min samling av energidepåerna, betraktar, använder alla mina sinne och för att njuta. Är jag och många andra vårdeppiga så udda, så annorlunda och såna glädjedödare, jag tycker inte det. Jag börjar leva när naturen börjar leva upp, och jag kan säga nu att jag längtar till explosionen, explosionen av massa grön färg, dofterna, intrycken. Jag känner då att jag lever och jag är inte så extremt trött längre.

Ibland känns ord tunga, huvudet orkar inte riktigt följa med och jag vet inte vad som händer inom mig. Jag har som ett litet öppet hål i bröstet, det blir aldrig någonsin tilltäppt, jag vet inte riktigt när hålet startade. Ibland blossar hålet upp och blir större, jag känner ett driv efter något som kan täppa hålet, jag vet inte vad drivet ska innehålla men jag blir som ett jagande offer, jagar efter det som fattas för att täppa till hålet. Ibland är hålet i samma nivå som tidigare och kan så vara under lång tid. Sedan en tid har jag känt att hålet börjar bli större och ju större det blir ju mer läcker jag inifrån, vad jag läcker vet jag inte, bara att det är en massa kraft som rinner ur mig och ersätts med tankar som är ett enda kaos i huvudet då jag varken vet början eller slutet på tankarna. Just nu känns det som att hålet varit på väg att öppnats och just nu är det vidöppet för jag läcker som ett såll inifrån, tankar på livet finns där, vad är livet, vad ska jag fylla livet med, hur orkar man kämpa sig igenom livet. Jag har ett driv att vilja ha svaren, hitta nyckeln till låset för att stänga hålet för gott. Jag vet inte hur många liter tårar som runnit idag och hur småångesten smyger sig inom mig, men än så länge lyckas jag svälja den. Hålet värker, jag vet inte vad som orsakar hålet, bara att jag mår inte så bra som jag vill ge sken av.

Igår brast det lite, men jag svalde och höll emot, vill inte visa det, vill inte visa mig från den negativa sidan, vill visa mig från den glada sidan och kanske det då blir till en överdrift egentligen att jag ska vara skojfrisk och ”småbusig” men just nu orkar jag inte, jag orkar inte ta in saker. Försöker städa men tar lite här och lite där, vad vill jag…Jo jag skulle vilja sitta i en stuga i skogen, tystnad, inga människor, ingen fysisk kontakt med någon, ha mina tankar. Satt en stund på sängen, kände ångesten som vill fram i bröstet, är det så här det ska vara, att aldrig räcka ända fram i mitt mående. Att aldrig komma till 100% i att må bra, att stå still på som längst 97%, att aldrig nå fram, att aldrig vara nöjd, att hela tiden söka något, hela tiden försöka känna mig nöjd och känna besvikelsen inom mig när jag inte når fram.

Jag kan känna mig att jag jagar något, när jag fått det som jag vill och fått det jag jagat, så dyker något upp igen och jag är inte nöjd, hålet börjar igen. Jag avskyr hålet, hålet får mig att tappa fattningen, hålet får mig att tappa ork, hålet för mig att förlora ord, hålet får mina ögon att tåras. Vad fattas mig, vad händer inom mig i mitt mående. Jag vet att jag har en psykisk sjukdom, jag är bipolär, i den ingår manier och nedåtgående trender, har jag haft en mani nu när jag varit jagande och nu efteråt när jag inte orkar jaga längre så kommer det nedåtgående, tankarna på livet. Nej jag har inga självmordstankar, bara en undran vad livet går ut på egentligen. Jag vill sitta ned och gråta just nu, jag vill krypa ihop i ett skal och bara vara, vakna till och vara 100 i mitt mående, jag vill krypa in i min mammas famn och få gråta ut, jag vill veta att allt löser sig, men vad ska lösa sig, jag eller vad då.

Just nu mår jag skit, känns som jag sjunker nedåt, kanske bättre i morgon igen, kanske inte, kanske sjunker mer, kanske är 100 i morgon. Kände redan jag vaknade igår att det känns tungt, stegen känns tunga, huvudet är tungt med tankar och känslor, det svider bakom ögonlocken. Tänker på hur jag mådde när jag hamnade på psyk, hur jag blev omhändertagen, mediciner som stängde av mig, mediciner som gjorde att jag fick vila huvudet i tankar och sova, mediciner som fick mig att gråta. När vet man om det skulle behöva bli så igen, klart tankarna finns där när jag känner att jag inte är mig själv, när mina 97% minksar i rasande fart nedåt. Jag vill inte må sämre, jag vill inte ha mitt hål, jag vill ha mitt liv tillbaka, livet innan allt gick åt helsike, livet innan Jessica försvann, livet innan hon mådde dåligt, livet då allt var rosenrött. Kommer jag komma dit igen…känner hur jag läcker mer och mer, jag är som ett durkslag känns det som, det som är kvar när man silar är det jobbiga och det är det som stannar i min kropp, som äter sig in i huvudet, jag känner mig som jag vore kaos, jag vet inte vad som händer mer än att jag läcker något. Liv? Hopp? glädje? vad? Jag vet inte vad som utlöst, jag vet inte när tankarna kom, jag vet inte när jag började känna mig trött och energilös, vet att jag har svårt med våren, vet att jag sjunker i mitt mående och äter dubbla doser mediciner, men jag gör allt detta redan.

Jag vet att ångesten vill fram men jag vill inte, vill trycka tillbaka den och jag gör det, det känns som att det är det enda jag klarar för tillfälligt. Jag vet att mina vänner och anhöriga blir oroliga, jag vet att de vet att jag funderar på livets mening. Jag har mening i livet genom familj och vänner, men jag vill även ha en mening för min egen skull, jag försöker göra saker som jag tycker om, jag bokar in saker som glädjer mig men jag känner mig falsk, negativ, orkeslös, det känns som att berättar någon något för mig så tar det en evighet innan det når hjärnan och jag förstår. Det enda som kopplar helt är att jag läcker, durkslaget blir fullt av det jag inte vill ha kvar. Jag vill ha mitt liv tillbaka, det jag hade när jag mådde 100. Varför kan jag inte komma dit igen, trots mediciner, terapi, så stannar jag precis innan målgång och där tar orken slut.

Varför är jag så komplicerad.

Året som gick….

Då har det nya året kommit, 2015 och därmed säger jag tack till året 2014 med vad det inneburit, båda bra och jobbiga saker. Det positiva är att jag blivit sambo, flyttade hem till killen med min son, flyttade hem till hans hus som är hans barndomshet och som han bott i flera år. Han har 4 barn varav de två minsta är här varannan helg, så en omställning blev det att flytta hem till någon som redan har sitt hem uppbyggt och samtidigt inte göra för stora förändringar för att de yngre barnen ska känna att det inte får bli förstora förändringar och att det fortfarande är deras hem. Jag har även detta år gått upp successivt i tid och nu kommit upp till heltid, om jag är friskförklarad vet jag inte, går fortfarande på samtal och behovet är stort vissa gånger. Jag har fortfarande stora problem med koncentrationen och närminnet är inte längre som det ska vara. Jag har ofta på eftermiddagarna blivit trött och tom i hjärnan, men kämpar på då jag vill ha kontroll över mitt mående och jag styr kroppen och dess funktioner och min hjärntrötthet får inte styra mig. Jag hade under slutet av hösten en period där jag bara blev tröttare och djupare i mitt sinne, fick en sjukskrivning jag kunde utnyttja ifall att jag kände att jag inte orkade mer men tog vecka för vecka med medicinändringar istället för att ta min sjukskrivning, dumt kanske men det gick bra denna gång.

Jag har även tagit hand om mig mer och gjort sådant som jag känt varit bra för mig, gjort det jag tycker är kul och lyssnat mer på mig själv utan att för den skull försaka andra. Jag har hela tiden under alla år tänkt mer på andra och de i min omgivning, att jag gjort sådant som fallit mig in har varit som att jag gått på de aktiviteter jag velat, varit ute med vänner, jag har varit till Stockholm till min väninna flera weekender, jag har både i början av sommaren och i slutet av sommaren tillbringat en hel vecka med min väninna hos henne i Stockholm, sambon och hans barn samt min yngsta son har fått klara sig själv hemma vilket har fungerat och varför skulle de inte det, sambon har ju klarat att ha sina barn innan jag kom in i bilden, min yngsta son är 18. Det har varit helande för mig att komma iväg, känna att jag kan göra vad jag vill, detta hade jag också som krav när jag flyttade hem till sambon och han tycker inte det är något märkvärdigt utan helt i sin ordning som han säger. Jag har kunnat släppa mitt kontrollbehov och åka iväg, jag har roat mig, tagit hand om mig och haft det bra.

Jag har även utvecklats mer som människa, vågar lita mer till min intuition, stå för det jag tycker, det jag tycker kanske inte faller andra i smaken men då får det vara så. Jag har tagit bort en del människor mer eller mindre i min omgivning, jag har också lagt till människor i min omgivning. Jag har lärt känna nya människor och vänner, jag har även fått lärt känna fler änglaföräldrar vilket har fört gott med sig, att känna att jag är inte ensam i min sorg, jag är inte konstig, jag är inte annorlunda än mina andra vänner, jag är bara mer änglamamma nu i min titel också. Jag har även detta år varit med på änglaföräldraträffen på Gärdet i sommar, nya tankar kommer, nya intryck, nya funderingar, en del lite som svar på funderingar. Att se att vi både kan skratta och gråta dessa träffar, de gör mig gott även om jag önskade att de aldrig behövde ske.

Det har säkert varit mycket negativt också men känns som jag på något vis inte kommer ihåg dem lika bra, har nog bara bestämt mig för att de får rinna av mig mer då de ändå tillhör det förflutna. Minns i alla fall en period då jag mådde riktigt skit, jag fick lov att göra upp med mig själv och även mina vänner, jag fick se vilka som stannade kvar och de flesta gjorde det vilket gav mig kraft att orka gå vidare mer än så tänker jag inte lägga fokus på det.

Har ju även haft en del ångestperioder under året, stunder då saknaden rivit och slitit i mig, årsdagar som födelsedagen, dödsdagar och den förhatliga julhelgen. Födelsedagen som borde vara en glädjens dag och som alltid i livet före varit glädjens dag, att varje år få fira mitt barn, fira varje år som hon funnits hos mig, i livet efter sorgens dag, att inte längre få fira att hon finns i livet. Dödsdagen och dagarna innan då jag återupplever hennes sista tid, dödsdagen då klockan närmar sig 15.32. Tiden fram till klockslaget då jag känner ångesten växer och växer inom mig, känna hennes ångest fram till 15.32 då ångesten kulminerar och hon dör återigen som alla andra år hon varit borta. Julhelgen som är glädjens familjens och gemenskapens tid då alla, precis alla ska samlas och alltid den förbannande stolen som inte finns där.

Men summerar jag 2014 så känns det som den ändå varit positiv. Vad förväntar jag mig av 2015? Jag ska fortsätta jobba på min inre känsla, känslan av att duga till. Känslan av att jag faktiskt har ett värde, jag är nämligen expert på att inte inse att jag har ett värde säger min psykolog, att göra mig mindre och förinta mig. Jag ska jobba på min självkänsla, jag ska fokusera på det positiva, jag ska fortsätta köra mina 5 positiva varje kväll. Jag ska försöka ta mig mer kraft att orka mer. Jag ska göra mer saker och roliga saker som gagnar mig. Det känns ändå som det finns att jobba med för 2015. Jag tänker mig en slags dagbok där jag skriver varje dag, varje glad och positiv dag ska skrivas med rött, varje ledsen negativ dag ska skrivas med blått, min dagbok ska vid 2015 års slut vara så mycket rött det bara går.

Gott nytt 2015, det ska bli året då jag utvecklas mer inom mig själv och min självkänsla.

Hej Jessica!
Nu är våran jul över för denna gång, vår åttonde jul i livet efter, 8 jular utan dig och du som älskade julen. Första året kom jag knappt ihåg att jag ens existerade den julen, ångesten rev och slet i mig då. Jag gick på sömntabletter, ångestdämpande redan innan julen och värre blev det under julhelgen, då ångesten härjade med mig, drog mig, snurrade mig, slukade mig. De andra jularna har ångesten inte varit lika stark, de andra jularna har jag inte behövt sömntabletter men smärtan finns där, saknaden finns där, den desperata kärleken efter dig finns där, ditt glada skratt, din min när vi öppnade dina paket du alltid så omsorgsfullt valde ut åt oss. Jag har svårt att fira jul i livet efter dig Jessica, vi firar inte längre, vi har jul, det är en jäkla skillnad. Men det har varit lika varje år, ja förutom första julen som jag knappt kom ihåg existerade, dagen före när jag kommer till din mormor och morfar för att lämna våran julklapp till dem, att få era kuvert med hem. Det gör så ont att se att det fattas ett kuvert, det gör så ont år efter år att se din mormor och morfar lämna kuverten varje år med tårar i ögonen och säga att det saknas en att ge ett kuvert till. Åh älskade Jessica, hur kunde det bli så här.

I livet efter dig så avskyr jag att slå in paketen till de andra, saker jag vet att de blir glad över, göra fina paket med mycket snören, skriva etiketterna med god jul xxx på, att inte få göra ditt. Jo jag gör ju ett paket åt dig, ett fint paket med kärleksord och värme i, man jag vill inte ge dig detta, jag vill ge dig andra paket, med sånt du vill ha i. Julaftons morgon, den morgonen du nästan var först uppe, ivrig, inte över att få paket och tomte och allt utan för dig var julen lite magisk och helig, traditionell. Nu är jag den första uppe, åker till graven med tända ljus, ditt paket, stryker med handen över fotot på din sten och säger god jul Jessica, jag älskar dig, sen måste jag åka och du följer inte med hem för att delta i gemenskap, men gemenskapen är inte samma längre.

Hur är era jular hos er, har ni traditioner, firar ni, mat? Kalle Anka? paket? skratt? Hur fungerar eran jul, eller firar ni inte utan finns kring oss istället som saknar er. Jag blir galen, jag har så många frågor som jag aldrig får svar på. Tänk om du ändå kunde ringa mig och säga att jag kommer vara med er i jul, eller jag kommer vara med de andra änglarna i jul. Tänk vad vi är många som lever med dessa funderingar efter våra barn.

På julafton när jag kommit hem fick jag in och gråta på toaletten igen, torkade tårarna och försökte vara som vanligt men sambon märke skillnaden på mig. Juldagen kom hans barn, jag smet in på toaletten igen emellanåt för att lätta på trycket, ett tag hade jag bara lust att ge upp ett avgrundsvrål för att släppa ångesten som rev i mitt inre, men torka tårarna och på med ett leende igen för att inte visa de andra. Gud vad jag avskyr julen i livet efter.

Jag saknar dig så otroligt mycket, jag älskar dig så otroligt mycket, min längtan blir inte mindre efter dig, den är större, det var så länge sedan jag fick krama om dig, höra din röst, se din blick. Älskade barn, älskade tonåring, älskade Jessica, tänk om du hade orkat kämpa lite till så har vi tillsammans kunnat få bort demonerna i din kropp som bröt ner dig tills du inte orkade längre. Jag önskar jag hade kunnat ta din smärta inombords, jag hade med glädje gjort det bara jag haft dig kvar. Livet är inte längre detsamma, livet är skörare och det behövs inte mycket för att jag ska braka samman. Jag ser vad många föräldrar vi är, vad många vi är som kämpar, som sörjer, som ändå varit tvungen att hitta en ny plats i livet men med ett ständigt stort ärr i hjärtat.

Jag älskar dig så mycket, jag saknar dig så jag kan gå sönder och samman. Vi går in i år 8 utan dig, i oktober har du varit borta 8 år. Det är något jag bävar för när det är nytt år, ytterligare ett år att lägga till historien i livet utan dig, ytterligare ett år som skiljer oss åt, nä livet blir inte bättre efteråt, smärtan finns där alltid, livet blir bara annorlunda och man är tvungen att anpassa sig. Vill inte gå in i år 8 utan dig, jag har ju många år jag ska in i utan dig, kommer vi längre ifrån varann eller kommer vi närmare varann. Jag är bara rädd att du kommer längre och längre bort i en annan dimension till den dagen jag ska komma, om det är avstånd mellan oss då för att vi varit ifrån varann så länge. Eller är vi på samma nivå. KOmmer jag känna igen dig om du har åldrats, eller åldras du inte. KOmmer du känna igen mig, jag kommer ju förhoppningsvis vara gammal när vi ses, orkar du vänta på mig, eller kommer ditt änglaliv fortgå och jag försvinner för dig.

Jag är inte längre rädd för döden, vet ju att du finns på andra sidan men rädd att du inte längre känner igen mig eller att du glömt mig. Nu gråter jag igen. Fan så svårt livet blev i livet efter dig.

Jag älskar dig, älskar älskar älskar dig, du min vackra kloka dotter. Puss och kram/mamma.