Ibland sköljs jag över av katastroftankar, tex får jag inte tag i äldsta sonen Jimmy på en gång om jag vet att han haft lite jobbigt och så, så är tankarna där direkt och nästan kan utlösa en ångstattack, samma sak om Johan om han är borta för länge på kvällen och jag inte får tag i honom. Hör jag någon komma i trappen då utan att ha hört mopedljudet så kan tankarna flyga iväg att nu är det polisen som kommer med tråkiga besked. Inte alltid det är såna tankar men ibland så bara finns de där.
På sista tiden har de kommit ofta och de är jobbiga, jobbiga för både mig och Johan som det handlar om då. Han har flyttat hem till mig på heltid, detta innebär att jag ser mer av honom nu än jag gjort tidigare. Han är 17 år, givetvis är han ute med vänner, givetvis kan han inte alltid vara anträffbar, givetvis är han i en mer tystlåten mot mig ålder. Jag är van vid att han alltid varit glad, positiv, full i bus, babbla hela tiden. Idag är han en mer trött och trulig Johan, fåordig, gör inga ansatser direkt för att börja prata självmant, stänger mer in sig på rummet med TV de gånger han är hemma. Suckar ofta om jag börjar prata med honom, rör inte på munnen om man försöker skoja med honom.
Det är frustrerande och jag rår inte för att jag får katastroftankar. Jag vet att det är fullt normalt sätt han beter sig så där, hör ju det av flera av mina vänner. Mina tankar är att han är deppig, han mår inte bra, han kommer också ta livet av sig, åker han då sedan hemifrån för att vara med kompisar och han varit så mot mig innan så äter skräcken mig inifrån. Jag försöker och försöker slå bort det, sansar mig och tänker att han är fullt normal för jag hör ju hur han skämtar och skrattar i telefon med kompisarna eller när de är här hemma hos honom. Bara mig han är trulig mot känns det, tänk om jag har en negativ effekt på honom kan jag tänka.
Det är inte alltid lätt att försöka tänka klokt och rationellt, skräcken finns alltid där, tänk om han lurar mig med måendet och döljer mycket så som Jessica försökte göra. Tänk om han har tankar på att göra sig illa, frågar jag hur han mår och hur det går i skolan så är det ordet ”bra” som kommer ur honom. Jag har lust att skrika i att han ska prata med mig, röra på läpparna så jag ser att han försöker prata. De gånger han självmant kommer och säger någonting och börjar prata så släpper skräcken.
Hur länge ska katastroftankar komma över en, när kan jag slappna av, är det när han blivit mer vuxen, åh vad jag avskyr att det är så här. Skulle vilja krama om honom och tala om hur mycket han betyder och att han alltid kan komma till mig om det är något. Kramar jag om så drar han sig undan och ruskar på huvudet, jag försöker ändå beröra med att tex ge en klapp på kinden eller så. När jag säger att han alltid kan komma till mig så är det svaret ”jaja” och sedan in på rummet igen eller går ut till kompisarna.
Detta hör åldern till, och det vet jag mycket väl. Ändå finns rädslan där och trycker på bakifrån, att försöka lyssna av och spela in tonfall och miner för att utlösa något. Försöker få honom att hjälpa till hemma med att tex åtminstonde ta reda på sin lorttvätt och lägga i tvättkorgen, att plocka undan disken, att torka bänken efter sig, att hålla ordning på rummet men får oftast bara en suck. Nu är det ju inte alltid det är så här med mina tankar, men ändå någonstans långt in så finns rädslan att förlora honom också.
lisaolveby 